Vad en otydlig IP-klausul kostar den dagen ni ska sälja bolaget

En investerare eller en köpare sätter aldrig bara ett pris på produkten som den ser ut idag. Priset speglar också hur säkert bolaget äger det den säljer. En oklar rättighetsfråga gör inte automatiskt att en affär spricker, men den gör nästan alltid att den blir dyrare för säljaren, i tid, i förhandlingsutrymme och ibland i pris.

Det här är ett räkneexempel för att synliggöra mekaniken, inte en exakt formel för er situation.

Räkneexemplet fungerar oavsett om bolaget planerar en affär inom det närmaste året eller inte alls just nu. Ett bolag som gör genomgången i god tid, utan en pågående affär som sätter press på tidsplanen, har helt enkelt fler alternativ när en lucka väl upptäcks, från att komplettera avtalet i lugn takt till att helt enkelt välja bort en leverantör vars rättighetsfråga känns för osäker att reda ut.

Steg ett. Uppskatta hur många externa leverantörer, konsulter eller utvecklingspartners som någon gång bidragit till kärnprodukten. För ett bolag i tillväxt är siffran ofta högre än ledningen minns spontant, eftersom personer och byråer bytts ut över åren.

Ett bolag som redan har ordning på sina rättighetsfrågor märker sällan av det extra arbetet en due diligence-process innebär för andra. Genomgången blir en formalitet snarare än en utredning, vilket i sig är ett tydligt argument för att göra städningen i förväg, oavsett om en affär är planerad eller inte.

Kostnaden syns sällan som en enskild post i affären. Den syns i stället som ett lägre bud, en längre förhandling eller ett villkor som håller kvar en del av köpeskillingen längre än säljaren räknat med. Det gör att en oklar rättighetsfråga kan kosta betydande belopp utan att någon enskild rad i avtalet någonsin pekar direkt på den som orsaken.

Steg två. För varje leverantör, bedöm om det finns ett skriftligt avtal som tydligt överför alla rättigheter till bolaget. Ett muntligt avtal, ett gammalt mejl eller ett minne av vad som sagts räknas inte i en due diligence-process. Räkna antalet leverantörer där ett sådant tydligt avtal saknas eller är otydligt.

Steg tre. Varje sådan lucka kräver normalt att köparens jurister utreder saken innan affären kan slutföras, ofta genom att kontakta den gamla leverantören för att få en efterhandsbekräftelse. Räkna med att varje sådan efterforskning tar mellan en och flera veckor, beroende på om leverantören fortfarande går att nå och är samarbetsvillig.

En köpare löser sällan problemet genom att bara acceptera risken. Det vanligare utfallet är att köparen kräver en särskild garanti eller ett skadeslöshetsåtagande kopplat specifikt till rättighetsfrågan, ibland med en del av köpeskillingen kvarhållen under en period efter affären, som säkerhet om problemet skulle visa sig vara större än vad utredningen kunde fastställa i tid. Den typen av lösning skyddar köparen men lämnar säljaren med en osäkerhet som kan sträcka sig långt efter att affären formellt avslutats.

Steg fyra. Multiplicera antalet luckor med tiden det tar att täppa till dem, och lägg till risken att någon leverantör inte går att nå alls, eller inte vill skriva under en efterhandsbekräftelse utan extra ersättning. Den totala summan, i tid och eventuell kostnad, är en rimlig uppskattning av vad en otydlig rättighetsstruktur kan kosta den dag bolaget ska säljas eller ta in kapital.

Det finns också en andra kostnad som sällan syns i själva prisförhandlingen. Processen att gå igenom gamla avtal och kontakta tidigare leverantörer tar tid från ledningen, mitt i en period när samma personer redan är fullt upptagna med själva transaktionen. Den tiden hade kunnat läggas på att förhandla bättre villkor i övrigt, i stället för att släckas på att städa upp något som borde varit i ordning långt innan processen ens började.

Det som gör det här extra kostsamt är tidpunkten. En affär som redan är i sin slutfas har mindre förhandlingsutrymme än ett bolag som städar upp sina avtal i lugn takt, år innan någon transaktion är aktuell. En köpare som upptäcker en lucka mitt i en pågående affär använder ofta den som förhandlingsargument för ett lägre pris, oavsett hur sannolikt det egentligen är att luckan blir ett verkligt problem.

Det svåra är sällan att identifiera de tydligaste luckorna. De flesta bolag kan räkna upp sina största leverantörsrelationer på minnet. Det svåra är att hitta de mindre, glömda avtalen från bolagets tidiga år, och att göra det arbetet innan en köpare eller investerare gör det åt er, med sina egna intressen som utgångspunkt snarare än era.